Svenskar är de européer som går mest sällan till doktorn; 2,9 läkarbesök
per år. Jag har alltid legat långt under det snittet, och får vara tacksam för
det. Men nu har det alltså hänt, och vad jag har fått reda på är så skrämmande
att jag måste berätta om det.
Jag drar mig alltså för att gå till vårdcentralen. Inte på
något sätt för att det skulle vara dåligt där – tvärt om. De gånger jag gått
dit (oftast med barnen, men de är också för friska för att det ska vara
särskilt frekvent) så har jag träffat fantastiska läkare. De är duktiga och har
jobbat där länge. Vårdcentralen vi tillhör har faktiskt de mest nöjda
patienterna i länet.
Jag har dessvärre en föreställning om att vårdcentraler
kryllar av människor som lider av åkommor som inom kort går över av sig själva.
Och jag vill inte vara en av dem. Alltså förvånade jag mig själv i fredags
genom att ringa och boka en läkartid för att det susade i ena örat. Jag förstod
att det går över av sig själv, men jag höll på att bli tokig. Lite tinnitus har
jag hela tiden, men nu var det fråga om en motorbåt på långt avstånd i vänster
öra som gjorde vardagen outhärdlig. Jag har aldrig haft en vaxpropp, men ställde
diagnosen på mig själv och bokade tiden för att få den borttagen, (eftersom dotterns
öronläkare berättat för många år sedan att man inte ska göra sådant själv).
Jag fick tid samma
dag, och läkaren konstaterade ganska snart att där inte fanns någon vaxpropp. Däremot
fick jag lämna några prover och svara på hundra frågor, och fick en ny läkartid
på måndagen och remiss om fler prover.
”Du är faktiskt
mycket intressant. Tyvärr.” sa han. En fantastisk komplimang, dessvärre bara
akademisk. Jag tyckte ärligt talat lite synd om honom, att en medelålders
person som i övrigt känner sig kärnfrisk, ska vara hans mest intressanta
patient den dagen.
På måndagen berättade han att han hade funderat på mitt fall
under helgen. Och att han skulle remittera till ännu fler prover. Hittills
hade inget av detta har gjort mig nervös eller fått mig att känna oro. Däremot
det han sa sedan, det har gjort mig både orolig och rent av chockad.
Läkaren på vårdcentralen intill de lummiga villakvarteren
berättade att han kunde beställa de prover han tyckte sig behöva eftersom vårdcentralen
gick så bra. Ett av de bästa resultaten inom landstinget faktiskt. Han
berättade att om vårdcentralen inte hade gått lika bra, eller om han hade jobbat på
en annan vårdcentral skulle han få kritik för att ha beställt för många prover.
Jag blev stum. För att försäkra mig om att jag hade förstått
rätt ställde jag en kontrollfråga. Läkaren hade inte gissat sig till att jag
var intresserad utifrån ett samhällsperspektiv. Och han hade förmodligen inte
bott här tillräckligt länge för att ha lärt känna viljan och insikten hos många
svenskar i det sunda att solidariskt finansiera sjukvård till den som bäst
behöver den. Han hade kanske rentav flyttat hit sedan Filippa Reinfeldt blev
sjukvårdslandstingsråd. Han hade förmodligen sett effekterna av det ersättningssystem
som gynnat vårdcentralen på Stureplan och missgynnat vårdcentralen i Akalla. Kanske
trodde han att jag inte alls brydde mig om orättvisor. Han svarade mig att jag
inte alls behövde oroa mig, jag tillhörde ju den här vårdcentralen med det goda
resultatet, och han hade möjlighet att beställa alla prover som var intressanta
ur ett akademiskt perspektiv.
Jag tror att jag genom den här läkaren har fått en liten
inblick i sanningen. Hur det egentligen fungerar, men som ingen pratar om. Hur
ojämlik vården håller på att bli. Jag kan inte tänka mig Filippa Reinfeldt vågar
säga rakt ut att hon är nöjd med ett system som inte bara skiljer på vilken
vård vi kan förvänta oss utifrån var i landet vi bor, utan också i vilken
kommun, och var i kommunen vi bor.
Om jag inte hade flyttat för åtta år sedan hade jag tillhört
en annan vårdcentral. Vad hade hänt om jag gick dit i fredags? Den vårdcentralen
har sämre ekonomi. Vad säger chefen där när läkarna vill beställa prover utan
att VETA innan om proverna är nödvändiga? Kanske hade jag blivit hemskickad med
medicinen som för visso hjälper mot öronsus, men som primärt är ämnat mot
depressioner? Det känns helt plötsligt ganska sannolikt.
Den här nya kunskapen om hur läkarna på en vårdcentral får
arbeta skrämmer mig. Klyftorna ökar överallt i samhället, ojämlikheten breder
ut sig. Det är alltså inte en självklarhet att vi alla får den vård vi behöver oavsett
var vi bor. Det är en politisk vilja att det ska se ut såhär, eftersom
ersättningssystemen utformas utifrån politiska idéer och värderingar. Idag håller
den politiska majoriteten i landstinget på att utforma ett samhälle där några
är lite mer värda än andra. Där några har lite större rätt än andra. Det är
betydligt mer obehagligt än att det susar i örat.