18 december 2015

Om den oädla konsten att ta sig ur ett inmålat hörn.




Vad gör den som har målat in sig i ett hörn? Om man är styrande politiker i Tyresö så säger man att det är flyktingarnas fel. Fastän de inte varken har en pensel i handen eller ens befunnit sig i rummet. Låt mig berätta.

Jag tror att alla kan vara hyggligt överens, i olika grad, om att det finns utmaningar i kommunen. Inom förskolan växer barngrupperna för varje år, och personaltätheten minskar. Det är för visso ett gemensamt problem för hela länet att det inte finns tillräckligt många utbildade barnskötare och förskolelärare, och att dessa är svårrekryterade grupper. I Tyresö förvärrar situationen kraftigt för att alliansen under de senaste sju åren inte öppnat en enda ny förskoleavdelning netto. För varje ny avdelning som har öppnats så har lika många stängts. Under samma period har antalet förskolebarn ökat markant. Det behövs inga djupare kunskaper i matematik för att inse att barngruppernas storlek därmed har ökat. Problemet är alltså inte nytt, men förvärras för varje år.

Även skolan i Tyresö är hårt drabbad av alltjämt ökande klasstorlekar. Trots vallöften om mindre grupper ges inga reella möjligheter till detta av den styrande majoriteten, eftersom detta ska ske ”inom ram”. Det innebär att det inte får kosta något, särskilt när skolan inte ens får uppräkning för pris och lönekompensationer, vilket bara det innebär ett besparingskrav 2016 på 3,1 % (SKLs siffror). Då kan inga nya lärare anställas, simple as that. I både 2010 och 2014 års valrörelser har mindre barngrupper och minskade klasser varit på tapeten i olika omfattning. Men inte under ett enda år sedan 2010 har några ekonomiska insatser gjorts i den riktningen av den moderatstyrda Alliansen. Dessutom omöjliggörs ekvationen om minskade klasstorlekar ytterligare av det strategiska arbetet som pågår med att avveckla skollokaler som anses vara för stora.

Låt mig få ta ett exempel till. Media har rapporterat om att socialtjänsten befinner sig i fritt fall. Just nu är läget akut, chefer och medarbetare flyr kommunen. Halva styrkan som jobbar med barn har sagt upp sig, där ingår samtliga enhetschefer. Problemen är inte nya, utan har pågått under lång tid. Ytterst handlar hela den nedåtgående spiralen om ett svagt politiskt ledarskap och en kraftig underfinansiering av verksamheten som pågått under lång tid. En oberoende konsultrapport pekade 2013 på att kostnaderna varit lägre än vad som förväntas i jämförelse med andra kommuner. Konsulten beskriver sänkningen av standardkostnaden för Individ- och familjeomsorgen mellan åren 2009 och 2011 som ”anmärkningsvärd”.

När media nu rapporter om det allvarliga läget i Tyresö så blir det jobbigt, tycker vissa. För visso har man svårt att se sin egen roll i att man målat in sig i ett hörn. Det krishanteras, träffas och dras upp talespunkter om hur detta ska bemötas, hur ska man hantera media? Hur tar vi oss ur det här helskinnade? Vems fel ska det vara?  *trumvirvel*  Någon kläcker idén att det är invandringens fel. Ridån går ner.

Vi står nu inför en situation i Tyresö där ledande politiska företrädare kommer att förklara kommunens problem med att det kommer hit ensamkommande flyktingbarn. Trots att problemen uppstått flera år innan de här barnen ens lyckas ta sig från krig och förtryck. Långt innan vi visste att flyktingmottagandet skulle öka. Till och med problemen som samhällsbyggnadsförvaltningen har (många byggplaner pågår i kommunen, samtidigt som konsultfirmor dammsuger kommunerna i regionen på folk som kan det här med plan och exploatering) kommer att vara de ensamkommande barnens fel. Inte ens det faktum att staten hittills överkompenserat kommunen för kostnader kommer att hjälpa. (I år förbättras socialnämndens kraftiga underskott med ca en miljon kronor för arbetet med ensamkommande barn.)

Det här smaklösa sättet att ta sig ur ett hörn som man själv har målat in sig i, är för mig ganska chockerande. Jag hade faktiskt högre tankar om gänget runt ratten. Jag hoppas att några av dem tar jullovet till att fundera en vända till. Om modet att ta konsekvenserna av sina tidigare beslut. Kanske våga fatta nya beslut i en annan riktning. Men framför allt att inte skylla på de mest utsatta i samhället, de som inte har en chans att försvara sig.

 

1 oktober 2015

Om du hade kunnat stoppa förintelsen, hade du gjort det då?


Det är ändå märkligt, att så många människor i Sverige idag säger sig kunna tänka sig att rösta på ett nyfascistiskt parti sprunget ur ren nazism. Idag har vi bättre tillgång till information än någonsin tidigare. Vittnesmålen från dödslägren lever fortfarande. Ändå är det så många som fortfarande inte fått upp ögonen och ser kopplingen mellan SD idag och Hitlers nazism och vägen till makten på 30-talet i Tyskland. Hur är det möjligt?

Jag har svårt att tro att en så pass stor andel av svenskarna verkligen är nyfascister. Men redan här är kopplingen tydlig; Jag tror inte heller att 37 % av den tyska befolkningen 1932 stod för en nazistisk ideologi. I en tid av många frågor är det lätt att attraheras av enkla svar, även om svaren inte håller för en närmare granskning. Lägg där till en välputsad fasad och en partiledare som ”talar så folk begriper”.

De enkla svaren är samma nu som då; Ta alla problem i samhället, äsch, ta med dina personliga problem också när du ändå är i farten, och lägg HELA ansvaret för ALLA problem på en liten grupp människor. Och om vi gör oss av med den här gruppen människor så kommer alla dina och mina problem att försvinna. Simsalabim.

Som en central del av putsningen på fasaden för att framstå som ett rumsrent parti, pågår ett upprensningsarbete som inom SD. Det är uteslutning av de medlemmar som offentligt säger det som de andra säger bakom stängda dörrar, uteslutning av ungdomsförbund, övervakning av medlemmars e-post och så vidare. De interna bråken och skandalerna inför öppen ridå avlöser varandra. När partiet skriver sin historia kommer man säkert att läsa in sig på hur Hitlers propagandamaskineri beskrev upprensningen på sin tid, efter exempelvis Långa knivarnas natt.

Fascismen idag har själva lämnat ordet fascism och den öppna rasismen, men kärnan känns igen. En folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse. Dagens förfall sätts mot en tidigare idyll. Vi ska omfattas av en stor gemenskap, men den är inte för alla, utan exklusiv utifrån födsel och ursprung. SD är nyfascister. SDs historia bygger också på nazismen. Redan ursprungligen deltog en SS-veteran och andra beryktade nazister - aktiva också under tiden för Förintelsen, i bildandet av det nya partiet. Partiet är rasistiskt. Sverigedemokraternas rasism är inget som tillhör historien. Den är del av partiets idé.

I 30-talets Tyskland behövde nazisterna ingen absolut majoritet för maktövertagande eftersom de lyckades skapa kaos i riksdagen och därmed kuppade till sig makten, där de sedan kunde skapa en politisk diktatur där all opposition förbjöds. Även SD gör sitt för att skapa kaos i riksdagen, kränkta som de är över att 13 % inte kan styra över 87 %. Just nu sitter de och kräks över decemberöverenskommelsen som de själva tvingade fram.

Den senaste veckan har ett par personer frågat mig varför jag inte vill ha ett samarbete med SD. Jag tror inte att de personerna skulle förvänta sig att ett demokratiskt parti skulle samarbeta med Hitler på sin tid. Jag ser ingen skillnad på det. Så länge inte SD har 51 % av rösterna i ett allmänt val tänker jag fortsätta att göra mitt för att hålla dem borta från samarbetsorgan. Det är förvånande, kan jag tycka, att man efterfrågar samarbete med just socialdemokratin. Historielöst, är den spontana känslan.

Jag ser en tydlig koppling i historien till det vi ser i Sverige idag. Alltså är det allas ansvar som tror på demokrati, att göra motstånd mot den normalisering som sker av SD. Tanter med handväskor och alla andra, det är dags att säga ifrån! Annars kommer vi att få stå till svars för kommande generationer. Det är inte vilket parti som helst, bara för att de tagit plats i Sveriges riksdag. Om man fortsätter att lyssna till ondskan bakom putsade fasader och släpper in stöveltrampet i finrummen, så kan det sluta nu som då. Historien har visat vilka som kommer att radas upp som djur framför planket.

De kommer att sluta med att de skjuter huvet av oss.

27 augusti 2015

Jag gjorde motstånd.

”Sverige har inte råd med fler invandrare. Vi har ju inte ens råd med pensioner till våra egna.” Kommentaren kom från en balanserad vit man i övre medelåldern, frisk och utan ekonomiska bekymmer. Och sedan följt av det obligatoriska ”Jag är ju ingen rasist”. Eftersom jag aldrig låter sådana kommentarer slinka förbi oemotsagda – hur less man än kan bli – så tog jag sats för att börja en diskussion. Den här gången behövde jag inte det, en 20-årig kvinna i närheten tog hela debatten på ett brilliant sätt. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av föreställningen. En annan kvinna, runt 18, väste till mig ”Jag fattar inte hur många äldre kan gå på den där SD-propagandan”.
 
Jag vet inte om äldre har ett större ansvar än yngre, men sannolikheten att de har känt eller träffat personer som var med i Tyskland på 30-talet är åtminstone större. När landet hade dålig ekonomi och skyhög arbetslöshet pekades små minoritetsgrupper ut som syndabockar för allt ont, och Hitler fick till slut stöd av 37 % av befolkningen i allmänt val. Jag är skiträdd för att samma sak ska hända här i Sverige. Retoriken är densamma här och nu som där och då. ”Allt är invandringens fel.” Att vi har problem med för stora klasser och lärarbrist i skolan, att förlossningsvården inte fungerar på ett säkert sätt, att sjuka människor inte får den vård de behöver och att många pensionärer – främst kvinnor – lever i fattigdom är inget vi accepterar i en välfärdsstad som Sverige. Men är det invandringens fel? Svaret är nej. Svaret är att vi betalar för lite i skatt. Alla skattesänkningar som den förra regeringen ägnade sig åt (och faktiskt lånade pengar för att finansiera) har urgröpt landets ekonomi. Idag betalar den som arbetar lika mycket skatt som hen kostar samhället. Det betyder att det inte finns något kvar att fördela. Så svaret är att vi måste minska arbetslösheten och betala mer skatt. Under förutsättning att vi fortfarande vill ha en gemensam, väl fungerande och allmänt finansierad välfärd.
 
Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Från Syrien flyr familjer för sina liv, de flesta blir kvar i regionen. Jordanien har tagit emot 2 miljoner flyktingar. De som kommer till Europa och Sverige är en liten bråkdel. De som tar sig hela vägen till norr  är medelklassfamiljer med hus, bil och jobb som lämnat allt de har och hela sitt sociala sammanhang, för att rädda sina liv. Och de som kommer hit till Sverige har högre utbildning än vad vi svenskar i genomsnitt har. Självklart kostar flyktingmottagningen pengar, det vore tramsigt att påstå något annat. Men det är inte de här familjerna, eller de ensamkommande barnen, som är ansvariga för att vår fina välfärdsstat monterats ner, skattesänkning efter skattesänkning.
 
Jag träffade en kvinna i Tyresö centrum i veckan. Hon och hennes man var politiska flyktingar men har bott länge i Sverige. Deras barn är födda här, Sverige är deras land. Hon berättade för mig hur rädda hennes barn är, hur de hör stöveltrampet dåna allt högre. De läser om tyska nazister som pissar på oskyldiga små barn. Och de ser hur hatet växer också här. Hennes barn har noga lärt sig vad som hände i Tyskland på 30-talet och ser att exakt samma sak kan hända igen. Men den här gången kanske också i Sverige?
 
Nynazismen i Sverige har lärt sig läxan. Man har putsat fasaden och pratar ”så människor förstår”. Och att allt fler lyssnar och attraheras av den tillrättalagda retoriken, går att se i opinionsundersökningar. Det skrämmande är att så många väljer att inte se vad som ligger bakom, och vad nazisternas mål är. Och om inte människor ser likheten och vaknar till kan historien återupprepa sig. Jag är på allvar rädd att det händer, och det börjar här och nu. Sorteringen av människor utifrån hudfärg eller annat är livsfarlig.
 
Någon gång i framtiden kommer vi att ställas till svars för vad som händer nu. När mina barnbarn frågar mig vad som hände och vad jag gjorde, så ska jag säga ”Jag gjorde motstånd. Och det gjorde din mamma också.”

20 augusti 2015

Låt oss slippa "sommarminnen"

Idag började skolterminen i Tyresös skolor. Många barn har längtat och sett fram emot just idag. Endel hade svårt att somna igår, med väskan färdigpackad bredvid sängen och magen full av fjärilar.

Eftersom jag har tre barn så har jag fått möjligheten att vara med vid skolstarten många gånger. Det är alltid fint väder, barnen har blivit påtagligt större sedan i våras och luften är full av förväntan. Det är liksom konstant.

En annan sak som har varit konstant för mina barn, oavsett om de har gått i 1:an, 3:an eller 5:an, oavsett skola och oavsett vilken lärare de haft är första arbetsuppgiften de får. "Rita, skriv eller berätta om ditt sommarlov." Ibland uppmanas barnen också att ta med sig ett "sommarminne". Låt mig få förtydliga redan här att jag förstår den pedagogiska tanken, och den är säkert god. Lika säker som jag är på att de flesta - åtminstone yngre - barnen längtar till skolstarten, lika säker är jag på att några barn har svårt att sova kvällen innan av just den här anledningen.

Rädda barnen gör beräkningar på hur många barn som lever i barnfattigdom, och LO har tagit fram siffror på hur många familjer som aldrig har råd att åka på semester eller har tillgång till en sommarstuga. Oavsett vilka siffror man väljer att hänvisa till, så vet jag att många barn får ta konsekvenserna av att familjerna har det tufft ekonomiskt. I snitt är det flera barn i varje klass som lever i ekonomisk utsatthet.

Även om en skogspromenad i Tyrestaskogen, eller ett dopp i Albysjön kan vara nog så kul, så är det inte särskilt roligt att berätta om när ens klasskompisar har med sig resminnen från världens alla hörn. När ska de här barnen få en brejk? Skolan börjar med att några barn väljer att berätta att de har varit i Spanien fastän de i själva verket inte har lämnat kommungränsen på hela sommaren. Sedan har de en hel termin på sig att hitta på ursäkter till att inte gå på kalas, för att de vet att familjen inte har råd att köpa presenterna som förväntas.

Redan första skoldagen uppmanar läraren i yngsta dotterns klass att barnen ska ha med sig en frukt varje dag för att lunchen ligger så sent. Jag kommer osökt att tänka på en kille jag känner som hade det fattigt hemma. Han hade aldrig med sig varken frukt eller matsäck för de hade inte råd. En dag hade läraren tröttnat och läxade upp honom med att gå hem och säga till mamma att köpa apelsiner, för det är billigt. Skammen han kändre då lever kvar fortfarande, flera år senare.

Jag önskar att den första uppgiften i skolan istället kunde vara "Hitta på ett sommarlov till någon, vem som helst - rita och berätta". Det skulle nog bli roligare för de flesta. 

11 februari 2015

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor…


…som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright (fd amerikansk utrikesminister). Jag vet inte hur det är med den saken, men det är lika irriterande varje gång som en kvinna använder sig av klassiska manliga maktstruktursfasoner för att förminska andra kvinnor. Helt nyligen var jag med om det igen, men den här gången var det extra beklagligt, eftersom kvinnan i fråga har haft en högt uppsatt position i något som kan betraktas som en politisk feministorganisation till höger om mitten. Kvinnan (som jag inte tror att jag har något otalt med) och jag träffades en morgon framför en kaffetermos. Hälsningsleenden utbyts, en nick och kanske ett ”god morgon”. Sedan… ”Vilka damiga kläder du har nu för tiden.” (Hon kan ha sagt tantiga, jag är lite osäker. Men innebörden var glasklar.) Jag blev helt paff. Stum. Det kändes surrealistiskt, som att det inte hände på riktigt. Allvarligt, står hon här och kommenterar mitt utseende, när hon istället skulle kunna ha sagt något nedsättande om mina åsikter eller politiska gärningar? Om det nu fanns ett trängande behov av att säga något förolämpande. Jag svarade inte. För att bryta tystnaden, eller kanske för att försöka släta över den pinsamma stämning som höll på att ta form levererades nästa salva. ”Ja men alltså, du skulle ju kunna se mycket yngre ut. Du skulle ju kunna tas för en 25 åring (stort leende) om du valde lite andra kläder. Jo, jo, det är säkert.” Det fanns inget att säga efter det. I och för sig hade jag kunnat försöka ge mig på att förklara att jag inte har något som helst intresse i att försöka se ut som någon knappt äldre än mina döttrar. Det hade nog inte gått fram. Den där ”du duger som du är” kursen skulle inte ha haft någon större nytta här.  Jag skulle också ha kunnat ge mig in på att förklara att jag är stolt för den jag är. Och att jag aldrig skulle vilja ha mina senaste 20 år ogjorda. Könsmaktsordningen är tillräckligt stabil för att en kvinna i tantiga kläder(?) ska behöva armbåga sig fram för att komma någonstans. En 25-åring har det ännu tuffare. Jag kan tänka mig att Maud Olofsson blev lika förvånad när Göran Persson (som vid den tidpunkten ändå kunde betraktas som Sveriges drygaste gubbe) kommenterade hennes vikt framför TV-kamerorna. Hela den förmiddagen hörde jag Madeleine Albright i bakhuvudet.

Samma kväll på ett annat möte, i ett annat sammanhang, hände motsatsen. I den miljön hade jag tidigare stuckit ut hakan ordentligt, det hade börjat blåsa, nej storma, men den gemensamma lösningen var inom räckhåll. Där finns en klok kvinna med bred erfarenhet och förmodligen stark självkänsla, tillhörande ett stort samlingsparti på högerkanten. Vi stod framför kaffetermosen när hon sa till mig. ”Du vet, det här är din förtjänst. Vi hade aldrig varit här utan dig”.

Jag är full av beundran för kvinnor som hjälper och stöttar varandra. Som vet att det inte alltid är så förbaskat lätt. Som vet att det kostar på att vara kaxig, driva på det som man vet är rätt, inte ge upp. Och att man vill ha lite credd för det ibland också.
 
Det kanske inte finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, men livet på jorden blir betydligt lättare i alla fall.