Friheten ska vara människans - inte vårdbolagens

För ett par veckor sedan kom beskedet som en bomb. Aleris i Bollmora lägger ner sin BVC-mottagning (barnavårdscentral) den 1 juni. På en månad ska 600 barn hitta en ny BVC. På en månad förväntas alltså Trollbäckens och Bollmora vårdcentraler kraftfullt utöka sina verksamheter, det ska finnas personal på plats, det ska finnas utrustning och det ska finnas rum att ta emot barnen i. Det är givetvis en näst intill omöjlig uppgift.

Nu är det ju väldigt lätt att bli rejält arg på Aleris, men de handlar egentligen bara som förväntat. Aleris har inte ansvar för att det finns BVC-mottagningar i tillräcklig omfattning. Aleris är en privat aktör som har som huvudsaklig uppgift att gå med vinst. Vinstmarginalen är viktigare än att betala löner som gör att sjuksköterskorna stannar.

De som istället ska föräras all ilska som går att uppbringa är landstingsmoderaterna. Det är de som har avskaffat systemet med att landstinget planerar för etableringar av vårdcentraler, och istället låter marknaden styra. Tanken är att där det finns patienter, där kommer ett vårdbolag att etablera sig. I Stockholms läns landsting råder fri etableringsrätt för företag.

Problemet är att det inte är lika lönsamt att etablera vårdcentraler överallt. På Östermalm finns en i varje gathörn. I Täby finns dubbelt så många vårdgivare i förhållande till invånare som det gör i Tyresö. Där bor Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt som är ansvariga för systemet. I Tyresö har vi blivit dubbelt så många invånare som när vi fick vår senaste vårdcentral, här är det inte lika lönsamt att bedriva vårdcentraler. Här råder listningsstopp och långa väntetider.

Jag har inga problem med att det finns privata vårdgivare, för mig är vården viktigare än driftsformen. Idén om att patienten själv ska få välja vilken vårdcentral eller läkare hon vill besöka, är bra. Friheten ska ligga hos människan. Men friheten för företagen att etablera sig varhelst de önskar, men framför allt att inte behöva ta något långsiktigt ansvar – det blir människans ofrihet. Alla drabbade familjer när Aleris BVC läggs ner, de upplever ingen glädje i den valfrihet de nu tvingas genom. Den situationen som uppstår på de befintliga mottagningarna kommer att drabba många småbarnsfamiljer i Tyresö, också de i Trollbäcken som inte ens visste att Aleris har en BVC i Bollmora.

Nu har moderaterna i landstinget fått hållas i 12 år. Jag behöver inte ens nämna världens dyraste stödstrumpor och ett av världens dyraste sjukhus. De har bevisat gång på gång att de sätter företagens möjlighet att tjäna pengar framför människans behov av vård. Detta slöseri måste få ett slut!

Landstinget måste ta ansvar för att det finns tillräckligt många vårdcentraler, nu är det åter bevisat att marknaden inte kan ta det ansvaret. Om Socialdemokraterna vinner landstingsvalet så kommer vi att öppna en ny vårdcentral i Tyresö. För att den behövs. Den kommer att vara driven av landstinget, och kommer inte att ha vinst som huvudsyfte. Du kommer fortfarande att kunna välja vart du vill gå, även till privata vårdgivare. Men friheten ska vara din. Och vårdens pengar ska gå till vård!

Vad fan får jag för pengarna?

Jag får massor, därför vill jag också ge. Det handlar inte bara om pengar, det handlar om vilket samhälle vi vill ha, idag och imorgon.

Det finns ändå några som Leif Östling, det har det nog alltid funnits. Stenålders-Leif grabbade säkert åt sig det bästa av bytet, och såg till att någon annan fick bära hem det. Men de allra flesta är inte som Leif, för då hade vi inte haft en värld där majoriteten tillhör den grupp som gärna hittar gemensamma lösningar och gör det tillsammans.

För ett tag sedan blev jag varse att bilen jag har, en elhybrid, skulle passa Leif Östling som hand i handsken (han kör nog nyare och dyrare bilar, men ändå). Om bilen har stått stilla för länge behöver jag starthjälp, men jag får inte ge starthjälp till någon annan, det klarar batteriet inte av. Vem utvecklar en sådan bil? Och tänk om alla skulle köra elhybrider, hur skulle vi då kunna hjälpa varandra igång?

Att inte få hjälpa till kan faktiskt vara lika frustrerande som det är för Leif att betala skatt. Jag känner många som inte får bli blodgivare av olika anledningar, själv har jag blivit nekad flera gånger. Jag skulle också vilja ha köksskåpen fulla av de där kaffemuggarna man får, för att man faktiskt har hjälpt till.

Från tid till annan kommer uppmaningar att göra något enkelt men konkret för att rädda livet på en annan människa, att anmäla sig till Tobiasregistret. Genom att donera blodstamceller (vid en eventuell matchning) kan man faktiskt hjälpa någon annan att bli fri från cancer. Stanna vid tanken en stund. Om jag topsar mig i munnen hemma, skickar in det och sedan lyckas matcha med någon. Då har jag möjlighet att faktiskt rädda livet på någon som annars kommer att dö.

Jag fylldes av känslan av att kunna göra något stort, kanske det största som går att göra, utan att det kostar mig något. Tyvärr mattades känslan när jag insåg att jag var för gammal. Medelåldern på presumtiva donatorer i Tobiasregistret behöver föryngras och nu behöver de fylla på med personer under 35 år. Vi som är för gamla får nöja oss med att skänka en slant för att arbetet ska kunna fortsätta.

Jag är så glad att jag bor i ett samhälle som präglas av gemenskap och att hitta lösningar tillsammans. Där vi tar hand om varandra. Där det inte spelar någon roll om du är rik eller fattig när du blir sjuk, du kommer att få hjälp ändå.

Den som varken har lämnat blod, givit starthjälp med bilen, eller anmält sig till Tobiasregistret kommer ändå att få hjälp när hen behöver det. Istället hjälper hen till med något annat, höjer kanske sin röst för någon som inte orkar i ett annat sammanhang. Eller åtminstone via skattsedeln, men utan att böla som Leif.

Jag älskar den svenska samhällsmodellen.