Friheten ska vara människans - inte vårdbolagens

För ett par veckor sedan kom beskedet som en bomb. Aleris i Bollmora lägger ner sin BVC-mottagning (barnavårdscentral) den 1 juni. På en månad ska 600 barn hitta en ny BVC. På en månad förväntas alltså Trollbäckens och Bollmora vårdcentraler kraftfullt utöka sina verksamheter, det ska finnas personal på plats, det ska finnas utrustning och det ska finnas rum att ta emot barnen i. Det är givetvis en näst intill omöjlig uppgift.

Nu är det ju väldigt lätt att bli rejält arg på Aleris, men de handlar egentligen bara som förväntat. Aleris har inte ansvar för att det finns BVC-mottagningar i tillräcklig omfattning. Aleris är en privat aktör som har som huvudsaklig uppgift att gå med vinst. Vinstmarginalen är viktigare än att betala löner som gör att sjuksköterskorna stannar.

De som istället ska föräras all ilska som går att uppbringa är landstingsmoderaterna. Det är de som har avskaffat systemet med att landstinget planerar för etableringar av vårdcentraler, och istället låter marknaden styra. Tanken är att där det finns patienter, där kommer ett vårdbolag att etablera sig. I Stockholms läns landsting råder fri etableringsrätt för företag.

Problemet är att det inte är lika lönsamt att etablera vårdcentraler överallt. På Östermalm finns en i varje gathörn. I Täby finns dubbelt så många vårdgivare i förhållande till invånare som det gör i Tyresö. Där bor Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt som är ansvariga för systemet. I Tyresö har vi blivit dubbelt så många invånare som när vi fick vår senaste vårdcentral, här är det inte lika lönsamt att bedriva vårdcentraler. Här råder listningsstopp och långa väntetider.

Jag har inga problem med att det finns privata vårdgivare, för mig är vården viktigare än driftsformen. Idén om att patienten själv ska få välja vilken vårdcentral eller läkare hon vill besöka, är bra. Friheten ska ligga hos människan. Men friheten för företagen att etablera sig varhelst de önskar, men framför allt att inte behöva ta något långsiktigt ansvar – det blir människans ofrihet. Alla drabbade familjer när Aleris BVC läggs ner, de upplever ingen glädje i den valfrihet de nu tvingas genom. Den situationen som uppstår på de befintliga mottagningarna kommer att drabba många småbarnsfamiljer i Tyresö, också de i Trollbäcken som inte ens visste att Aleris har en BVC i Bollmora.

Nu har moderaterna i landstinget fått hållas i 12 år. Jag behöver inte ens nämna världens dyraste stödstrumpor och ett av världens dyraste sjukhus. De har bevisat gång på gång att de sätter företagens möjlighet att tjäna pengar framför människans behov av vård. Detta slöseri måste få ett slut!

Landstinget måste ta ansvar för att det finns tillräckligt många vårdcentraler, nu är det åter bevisat att marknaden inte kan ta det ansvaret. Om Socialdemokraterna vinner landstingsvalet så kommer vi att öppna en ny vårdcentral i Tyresö. För att den behövs. Den kommer att vara driven av landstinget, och kommer inte att ha vinst som huvudsyfte. Du kommer fortfarande att kunna välja vart du vill gå, även till privata vårdgivare. Men friheten ska vara din. Och vårdens pengar ska gå till vård!

Blåser det SL? Slakta några bussförare!

Jag kan inte annat än att tycka att SL – och ibland även deras upphandlade utförare – har smaklöst dåligt omdöme när det kommer till personalpolitik. Möjligen har det att göra med att gruppen som får utstå eländet är lätta att ersätta. Hur som helst lyser synen på medarbetarna igenom, allt som oftast.
Det värsta exemplet var nog i vintras. Minns ni när ett tåg på Saltsjöbanan skenade iväg, förbi bommarna vid slutstationen och rakt in i ett bostadshus? Det tog inte lång tid förrän man la skulden på en städerska. Trots att det lät fullkomligt osannolikt bekräftade man ut att hon skulle ha fått lust att busköra mitt i natten, tagit tåget och satt fart mot stoppet med livet som insats. Det fick givetvis medierna att spekulera i hennes mentala hälsa, medan hon kämpade för sitt liv på sjukhus. Det visade sig senare att hon var oskyldig, men först efter att bilden satt sig att hon var en galen kvinna med dödslängtan. Hur det har drabbat henne och hennes familj vet jag inte, men jag kan föreställa mig att det har varit ett helvete.
Trots den läxan fortsätter SL att skylla på sin – eller utförarna Nobina, Keolis och Arrivas – personal när det blåser. Eländet med reskassan, och felaktiga debiteringar, berodde enligt dem på att bussförarna inte förstod systemet. Det är möjligt att de inte gör, men varför skulle just bussförarna förstå systemet när ingen annan heller gör det. Kanske har några bussförare fått utbildning men inte alla. Jag har fått bekräftat av bussförare själva som säger att de fått information som är helt annorlunda och motsatt mot den information som lämnas av SL-center.
Det finns fler dåliga exempel, där scheman är så tighta att man inte ens får en kisspaus. Och det är bussförarna som hålls ansvariga för att tidtabellen inte hålls.
Nu i veckan ondgjorde sig SLs informationsansvarige för bussförare som vägrade släppa på rullstolsburna passagerare. Det hon sa mellan raderna var att ”vi har utbildat dem, men de förstår inte eller är lata”. Självklart är vi många som förfäras över att de som redan har svårare att ta sig fram blir kvarlämnade på trottoaren. Men innan man hänger ut bussförarna som ointelligenta och bekväma kanske man kan börja med att ställa sig frågan varför.
Sanningen är att många – förmodligen de flesta – hållplatserna inte är tillgänglighetsanpassade. Busschaufförerna, som förvisso fått utbildning, berättar att både hållplatserna och ramperna måste förbättras. Och att få på en rullstol på bussen ofta kräver riktigt tunga lyft, som alla inte orkar.
Slutsatsen för min del blir att det krävs tillgänglighetsanpassning, resurser och verktyg för att rullstolsburna ska kunna åka buss. Det är dyrt. Och när pengarna inte finns är det lättare att skylla på dumma och lata bussförare. Klassisk härskarteknik och urdåligt ledarskap.
Vem f-n vill vara busschaufför när man ska bära hundhuvudet för allt elände SL hittar på?

”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.”

Svenskar är de européer som går mest sällan till doktorn; 2,9 läkarbesök per år. Jag har alltid legat långt under det snittet, och får vara tacksam för det. Men nu har det alltså hänt, och vad jag har fått reda på är så skrämmande att jag måste berätta om det.

Jag drar mig alltså för att gå till vårdcentralen. Inte på något sätt för att det skulle vara dåligt där – tvärt om. De gånger jag gått dit (oftast med barnen, men de är också för friska för att det ska vara särskilt frekvent) så har jag träffat fantastiska läkare. De är duktiga och har jobbat där länge. Vårdcentralen vi tillhör har faktiskt de mest nöjda patienterna i länet.

Jag har dessvärre en föreställning om att vårdcentraler kryllar av människor som lider av åkommor som inom kort går över av sig själva. Och jag vill inte vara en av dem. Alltså förvånade jag mig själv i fredags genom att ringa och boka en läkartid för att det susade i ena örat. Jag förstod att det går över av sig själv, men jag höll på att bli tokig. Lite tinnitus har jag hela tiden, men nu var det fråga om en motorbåt på långt avstånd i vänster öra som gjorde vardagen outhärdlig. Jag har aldrig haft en vaxpropp, men ställde diagnosen på mig själv och bokade tiden för att få den borttagen, (eftersom dotterns öronläkare berättat för många år sedan att man inte ska göra sådant själv).  

 Jag fick tid samma dag, och läkaren konstaterade ganska snart att där inte fanns någon vaxpropp. Däremot fick jag lämna några prover och svara på hundra frågor, och fick en ny läkartid på måndagen och remiss om fler prover.

 ”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.” sa han. En fantastisk komplimang, dessvärre bara akademisk. Jag tyckte ärligt talat lite synd om honom, att en medelålders person som i övrigt känner sig kärnfrisk, ska vara hans mest intressanta patient den dagen.

På måndagen berättade han att han hade funderat på mitt fall under helgen. Och att han skulle remittera till ännu fler prover. Hittills hade inget av detta har gjort mig nervös eller fått mig att känna oro. Däremot det han sa sedan, det har gjort mig både orolig och rent av chockad.

Läkaren på vårdcentralen intill de lummiga villakvarteren berättade att han kunde beställa de prover han tyckte sig behöva eftersom vårdcentralen gick så bra. Ett av de bästa resultaten inom landstinget faktiskt. Han berättade att om vårdcentralen inte hade gått lika bra, eller om han hade jobbat på en annan vårdcentral skulle han få kritik för att ha beställt för många prover.

Jag blev stum. För att försäkra mig om att jag hade förstått rätt ställde jag en kontrollfråga. Läkaren hade inte gissat sig till att jag var intresserad utifrån ett samhällsperspektiv. Och han hade förmodligen inte bott här tillräckligt länge för att ha lärt känna viljan och insikten hos många svenskar i det sunda att solidariskt finansiera sjukvård till den som bäst behöver den. Han hade kanske rentav flyttat hit sedan Filippa Reinfeldt blev sjukvårdslandstingsråd. Han hade förmodligen sett effekterna av det ersättningssystem som gynnat vårdcentralen på Stureplan och missgynnat vårdcentralen i Akalla. Kanske trodde han att jag inte alls brydde mig om orättvisor. Han svarade mig att jag inte alls behövde oroa mig, jag tillhörde ju den här vårdcentralen med det goda resultatet, och han hade möjlighet att beställa alla prover som var intressanta ur ett akademiskt perspektiv.

Jag tror att jag genom den här läkaren har fått en liten inblick i sanningen. Hur det egentligen fungerar, men som ingen pratar om. Hur ojämlik vården håller på att bli. Jag kan inte tänka mig Filippa Reinfeldt vågar säga rakt ut att hon är nöjd med ett system som inte bara skiljer på vilken vård vi kan förvänta oss utifrån var i landet vi bor, utan också i vilken kommun, och  var i kommunen vi bor.

Om jag inte hade flyttat för åtta år sedan hade jag tillhört en annan vårdcentral. Vad hade hänt om jag gick dit i fredags? Den vårdcentralen har sämre ekonomi. Vad säger chefen där när läkarna vill beställa prover utan att VETA innan om proverna är nödvändiga? Kanske hade jag blivit hemskickad med medicinen som för visso hjälper mot öronsus, men som primärt är ämnat mot depressioner? Det känns helt plötsligt ganska sannolikt.

Den här nya kunskapen om hur läkarna på en vårdcentral får arbeta skrämmer mig. Klyftorna ökar överallt i samhället, ojämlikheten breder ut sig. Det är alltså inte en självklarhet att vi alla får den vård vi behöver oavsett var vi bor. Det är en politisk vilja att det ska se ut såhär, eftersom ersättningssystemen utformas utifrån politiska idéer och värderingar. Idag håller den politiska majoriteten i landstinget på att utforma ett samhälle där några är lite mer värda än andra. Där några har lite större rätt än andra. Det är betydligt mer obehagligt än att det susar i örat.