Om du hade kunnat stoppa förintelsen, hade du gjort det då?

Det är ändå märkligt, att så många människor i Sverige idag säger sig kunna tänka sig att rösta på ett nyfascistiskt parti sprunget ur ren nazism. Idag har vi bättre tillgång till information än någonsin tidigare. Vittnesmålen från dödslägren lever fortfarande. Ändå är det så många som fortfarande inte fått upp ögonen och ser kopplingen mellan SD idag och Hitlers nazism och vägen till makten på 30-talet i Tyskland. Hur är det möjligt?

Jag har svårt att tro att en så pass stor andel av svenskarna verkligen är nyfascister. Men redan här är kopplingen tydlig; Jag tror inte heller att 37 % av den tyska befolkningen 1932 stod för en nazistisk ideologi. I en tid av många frågor är det lätt att attraheras av enkla svar, även om svaren inte håller för en närmare granskning. Lägg där till en välputsad fasad och en partiledare som ”talar så folk begriper”.

De enkla svaren är samma nu som då; Ta alla problem i samhället, äsch, ta med dina personliga problem också när du ändå är i farten, och lägg HELA ansvaret för ALLA problem på en liten grupp människor. Och om vi gör oss av med den här gruppen människor så kommer alla dina och mina problem att försvinna. Simsalabim.

Som en central del av putsningen på fasaden för att framstå som ett rumsrent parti, pågår ett upprensningsarbete som inom SD. Det är uteslutning av de medlemmar som offentligt säger det som de andra säger bakom stängda dörrar, uteslutning av ungdomsförbund, övervakning av medlemmars e-post och så vidare. De interna bråken och skandalerna inför öppen ridå avlöser varandra. När partiet skriver sin historia kommer man säkert att läsa in sig på hur Hitlers propagandamaskineri beskrev upprensningen på sin tid, efter exempelvis Långa knivarnas natt.

Fascismen idag har själva lämnat ordet fascism och den öppna rasismen, men kärnan känns igen. En folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse. Dagens förfall sätts mot en tidigare idyll. Vi ska omfattas av en stor gemenskap, men den är inte för alla, utan exklusiv utifrån födsel och ursprung. SD är nyfascister. SDs historia bygger också på nazismen. Redan ursprungligen deltog en SS-veteran och andra beryktade nazister - aktiva också under tiden för Förintelsen, i bildandet av det nya partiet. Partiet är rasistiskt. Sverigedemokraternas rasism är inget som tillhör historien. Den är del av partiets idé.

I 30-talets Tyskland behövde nazisterna ingen absolut majoritet för maktövertagande eftersom de lyckades skapa kaos i riksdagen och därmed kuppade till sig makten, där de sedan kunde skapa en politisk diktatur där all opposition förbjöds. Även SD gör sitt för att skapa kaos i riksdagen, kränkta som de är över att 13 % inte kan styra över 87 %. Just nu sitter de och kräks över decemberöverenskommelsen som de själva tvingade fram.

Den senaste veckan har ett par personer frågat mig varför jag inte vill ha ett samarbete med SD. Jag tror inte att de personerna skulle förvänta sig att ett demokratiskt parti skulle samarbeta med Hitler på sin tid. Jag ser ingen skillnad på det. Så länge inte SD har 51 % av rösterna i ett allmänt val tänker jag fortsätta att göra mitt för att hålla dem borta från samarbetsorgan. Det är förvånande, kan jag tycka, att man efterfrågar samarbete med just socialdemokratin. Historielöst, är den spontana känslan.

Jag ser en tydlig koppling i historien till det vi ser i Sverige idag. Alltså är det allas ansvar som tror på demokrati, att göra motstånd mot den normalisering som sker av SD. Tanter med handväskor och alla andra, det är dags att säga ifrån! Annars kommer vi att få stå till svars för kommande generationer. Det är inte vilket parti som helst, bara för att de tagit plats i Sveriges riksdag. Om man fortsätter att lyssna till ondskan bakom putsade fasader och släpper in stöveltrampet i finrummen, så kan det sluta nu som då. Historien har visat vilka som kommer att radas upp som djur framför planket.

De kommer att sluta med att de skjuter huvet av oss.

Jag gjorde motstånd.

”Sverige har inte råd med fler invandrare. Vi har ju inte ens råd med pensioner till våra egna.” Kommentaren kom från en balanserad vit man i övre medelåldern, frisk och utan ekonomiska bekymmer. Och sedan följt av det obligatoriska ”Jag är ju ingen rasist”. Eftersom jag aldrig låter sådana kommentarer slinka förbi oemotsagda – hur less man än kan bli – så tog jag sats för att börja en diskussion. Den här gången behövde jag inte det, en 20-årig kvinna i närheten tog hela debatten på ett brilliant sätt. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av föreställningen. En annan kvinna, runt 18, väste till mig ”Jag fattar inte hur många äldre kan gå på den där SD-propagandan”.

 

Jag vet inte om äldre har ett större ansvar än yngre, men sannolikheten att de har känt eller träffat personer som var med i Tyskland på 30-talet är åtminstone större. När landet hade dålig ekonomi och skyhög arbetslöshet pekades små minoritetsgrupper ut som syndabockar för allt ont, och Hitler fick till slut stöd av 37 % av befolkningen i allmänt val. Jag är skiträdd för att samma sak ska hända här i Sverige. Retoriken är densamma här och nu som där och då. ”Allt är invandringens fel.” Att vi har problem med för stora klasser och lärarbrist i skolan, att förlossningsvården inte fungerar på ett säkert sätt, att sjuka människor inte får den vård de behöver och att många pensionärer – främst kvinnor – lever i fattigdom är inget vi accepterar i en välfärdsstad som Sverige. Men är det invandringens fel? Svaret är nej. Svaret är att vi betalar för lite i skatt. Alla skattesänkningar som den förra regeringen ägnade sig åt (och faktiskt lånade pengar för att finansiera) har urgröpt landets ekonomi. Idag betalar den som arbetar lika mycket skatt som hen kostar samhället. Det betyder att det inte finns något kvar att fördela. Så svaret är att vi måste minska arbetslösheten och betala mer skatt. Under förutsättning att vi fortfarande vill ha en gemensam, väl fungerande och allmänt finansierad välfärd.

 

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Från Syrien flyr familjer för sina liv, de flesta blir kvar i regionen. Jordanien har tagit emot 2 miljoner flyktingar. De som kommer till Europa och Sverige är en liten bråkdel. De som tar sig hela vägen till norr  är medelklassfamiljer med hus, bil och jobb som lämnat allt de har och hela sitt sociala sammanhang, för att rädda sina liv. Och de som kommer hit till Sverige har högre utbildning än vad vi svenskar i genomsnitt har. Självklart kostar flyktingmottagningen pengar, det vore tramsigt att påstå något annat. Men det är inte de här familjerna, eller de ensamkommande barnen, som är ansvariga för att vår fina välfärdsstat monterats ner, skattesänkning efter skattesänkning.

 

Jag träffade en kvinna i Tyresö centrum i veckan. Hon och hennes man var politiska flyktingar men har bott länge i Sverige. Deras barn är födda här, Sverige är deras land. Hon berättade för mig hur rädda hennes barn är, hur de hör stöveltrampet dåna allt högre. De läser om tyska nazister som pissar på oskyldiga små barn. Och de ser hur hatet växer också här. Hennes barn har noga lärt sig vad som hände i Tyskland på 30-talet och ser att exakt samma sak kan hända igen. Men den här gången kanske också i Sverige?

 

Nynazismen i Sverige har lärt sig läxan. Man har putsat fasaden och pratar ”så människor förstår”. Och att allt fler lyssnar och attraheras av den tillrättalagda retoriken, går att se i opinionsundersökningar. Det skrämmande är att så många väljer att inte se vad som ligger bakom, och vad nazisternas mål är. Och om inte människor ser likheten och vaknar till kan historien återupprepa sig. Jag är på allvar rädd att det händer, och det börjar här och nu. Sorteringen av människor utifrån hudfärg eller annat är livsfarlig.

 

Någon gång i framtiden kommer vi att ställas till svars för vad som händer nu. När mina barnbarn frågar mig vad som hände och vad jag gjorde, så ska jag säga ”Jag gjorde motstånd. Och det gjorde din mamma också.”