Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor…

…som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright (fd amerikansk utrikesminister). Jag vet inte hur det är med den saken, men det är lika irriterande varje gång som en kvinna använder sig av klassiska manliga maktstruktursfasoner för att förminska andra kvinnor. Helt nyligen var jag med om det igen, men den här gången var det extra beklagligt, eftersom kvinnan i fråga har haft en högt uppsatt position i något som kan betraktas som en politisk feministorganisation till höger om mitten. Kvinnan (som jag inte tror att jag har något otalt med) och jag träffades en morgon framför en kaffetermos. Hälsningsleenden utbyts, en nick och kanske ett ”god morgon”. Sedan… ”Vilka damiga kläder du har nu för tiden.” (Hon kan ha sagt tantiga, jag är lite osäker. Men innebörden var glasklar.) Jag blev helt paff. Stum. Det kändes surrealistiskt, som att det inte hände på riktigt. Allvarligt, står hon här och kommenterar mitt utseende, när hon istället skulle kunna ha sagt något nedsättande om mina åsikter eller politiska gärningar? Om det nu fanns ett trängande behov av att säga något förolämpande. Jag svarade inte. För att bryta tystnaden, eller kanske för att försöka släta över den pinsamma stämning som höll på att ta form levererades nästa salva. ”Ja men alltså, du skulle ju kunna se mycket yngre ut. Du skulle ju kunna tas för en 25 åring (stort leende) om du valde lite andra kläder. Jo, jo, det är säkert.” Det fanns inget att säga efter det. I och för sig hade jag kunnat försöka ge mig på att förklara att jag inte har något som helst intresse i att försöka se ut som någon knappt äldre än mina döttrar. Det hade nog inte gått fram. Den där ”du duger som du är” kursen skulle inte ha haft någon större nytta här.  Jag skulle också ha kunnat ge mig in på att förklara att jag är stolt för den jag är. Och att jag aldrig skulle vilja ha mina senaste 20 år ogjorda. Könsmaktsordningen är tillräckligt stabil för att en kvinna i tantiga kläder(?) ska behöva armbåga sig fram för att komma någonstans. En 25-åring har det ännu tuffare. Jag kan tänka mig att Maud Olofsson blev lika förvånad när Göran Persson (som vid den tidpunkten ändå kunde betraktas som Sveriges drygaste gubbe) kommenterade hennes vikt framför TV-kamerorna. Hela den förmiddagen hörde jag Madeleine Albright i bakhuvudet.

Samma kväll på ett annat möte, i ett annat sammanhang, hände motsatsen. I den miljön hade jag tidigare stuckit ut hakan ordentligt, det hade börjat blåsa, nej storma, men den gemensamma lösningen var inom räckhåll. Där finns en klok kvinna med bred erfarenhet och förmodligen stark självkänsla, tillhörande ett stort samlingsparti på högerkanten. Vi stod framför kaffetermosen när hon sa till mig. ”Du vet, det här är din förtjänst. Vi hade aldrig varit här utan dig”.

Jag är full av beundran för kvinnor som hjälper och stöttar varandra. Som vet att det inte alltid är så förbaskat lätt. Som vet att det kostar på att vara kaxig, driva på det som man vet är rätt, inte ge upp. Och att man vill ha lite credd för det ibland också.

 

Det kanske inte finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, men livet på jorden blir betydligt lättare i alla fall.

Du räknar uselt, Göran!

Min dotter började första klass igår. Det är stort – längtan och spänningen har varit enorm. Kvällen innan kunde hon inte somna, och igår vaknade hon alldeles för tidigt av allt pirr. Utrustad med ryggsäck innehållande vattenmugg och nytt pennskrin gick hon stolt iväg i morse till den första riktiga skoldagen. Jag hoppas att det kommer gå bra för henne. Och för hennes andra 26 klasskamrater…

De är alltså 27 barn i klassen! Läraren – hur duktig hon än är – kommer aldrig att ha mycket tid för varje elev. Hur många hinner man egentligen se? Och det är inga enorma lokalutrymmen vi pratar om heller. Vilken vuxen skulle trivas i den arbetsmiljön? Det är inte helt osannolikt att kontorsrum för vuxna skulle dömas ut av arbetsmiljöverket om de motsvarade miljön som skoleleverna förväntas lära och prestera i. 

Det här är tyvärr ingen nyhet. Barngrupperna i Tyresö är större än i resten av landet. I vårt budgetalternativ belyste vi Socialdemokrater problemet och presenterade ett antal förslag på hur man skulle kunna vända utvecklingen och minska barngrupperna i både förskolan och skolan i Tyresö. Tyvärr blev vi inte helt oväntat nerröstade av den borgerliga alliansen. En moderat ledamot var så provocerad av idén att ta pengar från central administration och lägga på skolorna att hon kallade det för ”gallimattias”. 

Idag låter jag mig provoceras av Göran Hägglund (partiledare för KD) i Svenska Dagbladet. Han säger sig vilja minska barngrupperna i förskolan, och det är givetvis välkommet. Sedan berättar han hur det ska gå till, och då inser man snabbt att det som vanligt pratas mycket, men att det inte kommer att hända något. Matematiken är följande: Höj maxtaxan med 100 kr för första barnet, 67 kr för andra och 33 kr för tredje barnet. I genomsnitt går det 17 barn per förskolegrupp i landet. Ponera att ingen av dessa har syskon (osannolikt), då kan avgiften (under förutsättning att alla familjer tjänar minst 42000 kr per månad - osannolikt) öka intäkterna med maximalt 100 kr per barn, totalt 1700 kronor. Mer sannolikt skulle det röra sig om ca 1100 kronor för förskolegruppen. Kommunen ska dubbla, och staten ytterligare dubbla, vilket då blir 4400 kronor i högre intäkter. Det ska alltså räcka till att minska förskolegruppen från 17 till 16 barn (det räcker ju med ett barn mindre för att gruppen ska ha minskat enligt KDs definition). Kostnaden per barn måste alltså vara 4400 kr per månad om pengarna ska räcka för att minska barngrupperna. Det ger en genomsnittlig kostnad per förskolebarn på 52800 kronor per år. Den som någon gång ägnat sig åt kommunal ekonomi vet att det inte ens är hälften av den egentliga årliga kostnaden för ett förskolebarn. Apropå dåliga matematikkunskaper i skolan…

Redan tidigare har KD deklarerat att de vill minska grupperna på förskolan genom att det ska vara dyrare att vara där längre tid, alltså på morgonen eller kvällen. Det kommer inte att leda till något annat än att ytterligare fördyra för de som har behov av barnomsorg många timmar. Vi pratar då om ensamstående, eller de med lägst lön. (Dåliga arbetstider och låg lön hänger ofta ihop.) I områden där mer välbärgade familjer bor finns det inte särskilt många barn kvar på förskolan efter 16:30. Den avgiftshöjningen skulle alltså de med högre inkomster slippa.

KDs politik bidrar till att cementera segregation, ojämställdhet och utanförskap. Göran Hägglund är inte nöjd med att ha fått igenom en hemmafrureform som han kallar vårdnadsbidrag. Hans vilja att desarmera förskolan är också så uppenbar att KD lika gärna kan säga det rätt ut: Håll barnen hemma från förskolan - kvinnans plats är i hemmet.