”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.”

Svenskar är de européer som går mest sällan till doktorn; 2,9 läkarbesök per år. Jag har alltid legat långt under det snittet, och får vara tacksam för det. Men nu har det alltså hänt, och vad jag har fått reda på är så skrämmande att jag måste berätta om det.

Jag drar mig alltså för att gå till vårdcentralen. Inte på något sätt för att det skulle vara dåligt där – tvärt om. De gånger jag gått dit (oftast med barnen, men de är också för friska för att det ska vara särskilt frekvent) så har jag träffat fantastiska läkare. De är duktiga och har jobbat där länge. Vårdcentralen vi tillhör har faktiskt de mest nöjda patienterna i länet.

Jag har dessvärre en föreställning om att vårdcentraler kryllar av människor som lider av åkommor som inom kort går över av sig själva. Och jag vill inte vara en av dem. Alltså förvånade jag mig själv i fredags genom att ringa och boka en läkartid för att det susade i ena örat. Jag förstod att det går över av sig själv, men jag höll på att bli tokig. Lite tinnitus har jag hela tiden, men nu var det fråga om en motorbåt på långt avstånd i vänster öra som gjorde vardagen outhärdlig. Jag har aldrig haft en vaxpropp, men ställde diagnosen på mig själv och bokade tiden för att få den borttagen, (eftersom dotterns öronläkare berättat för många år sedan att man inte ska göra sådant själv).  

 Jag fick tid samma dag, och läkaren konstaterade ganska snart att där inte fanns någon vaxpropp. Däremot fick jag lämna några prover och svara på hundra frågor, och fick en ny läkartid på måndagen och remiss om fler prover.

 ”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.” sa han. En fantastisk komplimang, dessvärre bara akademisk. Jag tyckte ärligt talat lite synd om honom, att en medelålders person som i övrigt känner sig kärnfrisk, ska vara hans mest intressanta patient den dagen.

På måndagen berättade han att han hade funderat på mitt fall under helgen. Och att han skulle remittera till ännu fler prover. Hittills hade inget av detta har gjort mig nervös eller fått mig att känna oro. Däremot det han sa sedan, det har gjort mig både orolig och rent av chockad.

Läkaren på vårdcentralen intill de lummiga villakvarteren berättade att han kunde beställa de prover han tyckte sig behöva eftersom vårdcentralen gick så bra. Ett av de bästa resultaten inom landstinget faktiskt. Han berättade att om vårdcentralen inte hade gått lika bra, eller om han hade jobbat på en annan vårdcentral skulle han få kritik för att ha beställt för många prover.

Jag blev stum. För att försäkra mig om att jag hade förstått rätt ställde jag en kontrollfråga. Läkaren hade inte gissat sig till att jag var intresserad utifrån ett samhällsperspektiv. Och han hade förmodligen inte bott här tillräckligt länge för att ha lärt känna viljan och insikten hos många svenskar i det sunda att solidariskt finansiera sjukvård till den som bäst behöver den. Han hade kanske rentav flyttat hit sedan Filippa Reinfeldt blev sjukvårdslandstingsråd. Han hade förmodligen sett effekterna av det ersättningssystem som gynnat vårdcentralen på Stureplan och missgynnat vårdcentralen i Akalla. Kanske trodde han att jag inte alls brydde mig om orättvisor. Han svarade mig att jag inte alls behövde oroa mig, jag tillhörde ju den här vårdcentralen med det goda resultatet, och han hade möjlighet att beställa alla prover som var intressanta ur ett akademiskt perspektiv.

Jag tror att jag genom den här läkaren har fått en liten inblick i sanningen. Hur det egentligen fungerar, men som ingen pratar om. Hur ojämlik vården håller på att bli. Jag kan inte tänka mig Filippa Reinfeldt vågar säga rakt ut att hon är nöjd med ett system som inte bara skiljer på vilken vård vi kan förvänta oss utifrån var i landet vi bor, utan också i vilken kommun, och  var i kommunen vi bor.

Om jag inte hade flyttat för åtta år sedan hade jag tillhört en annan vårdcentral. Vad hade hänt om jag gick dit i fredags? Den vårdcentralen har sämre ekonomi. Vad säger chefen där när läkarna vill beställa prover utan att VETA innan om proverna är nödvändiga? Kanske hade jag blivit hemskickad med medicinen som för visso hjälper mot öronsus, men som primärt är ämnat mot depressioner? Det känns helt plötsligt ganska sannolikt.

Den här nya kunskapen om hur läkarna på en vårdcentral får arbeta skrämmer mig. Klyftorna ökar överallt i samhället, ojämlikheten breder ut sig. Det är alltså inte en självklarhet att vi alla får den vård vi behöver oavsett var vi bor. Det är en politisk vilja att det ska se ut såhär, eftersom ersättningssystemen utformas utifrån politiska idéer och värderingar. Idag håller den politiska majoriteten i landstinget på att utforma ett samhälle där några är lite mer värda än andra. Där några har lite större rätt än andra. Det är betydligt mer obehagligt än att det susar i örat.