…som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright (fd
amerikansk utrikesminister). Jag vet inte hur det är med den saken, men det är
lika irriterande varje gång som en kvinna använder sig av klassiska manliga
maktstruktursfasoner för att förminska andra kvinnor. Helt nyligen var jag med
om det igen, men den här gången var det extra beklagligt, eftersom kvinnan i
fråga har haft en högt uppsatt position i något som kan betraktas som en
politisk feministorganisation till höger om mitten. Kvinnan (som jag inte tror
att jag har något otalt med) och jag träffades en morgon framför en kaffetermos.
Hälsningsleenden utbyts, en nick och kanske ett ”god morgon”. Sedan… ”Vilka
damiga kläder du har nu för tiden.” (Hon kan ha sagt tantiga, jag är lite
osäker. Men innebörden var glasklar.) Jag blev helt paff. Stum. Det kändes
surrealistiskt, som att det inte hände på riktigt. Allvarligt, står hon här och
kommenterar mitt utseende, när hon istället skulle kunna ha sagt något nedsättande
om mina åsikter eller politiska gärningar? Om det nu fanns ett trängande behov
av att säga något förolämpande. Jag svarade inte. För att bryta tystnaden,
eller kanske för att försöka släta över den pinsamma stämning som höll på att
ta form levererades nästa salva. ”Ja men alltså, du skulle ju kunna se mycket
yngre ut. Du skulle ju kunna tas för en 25 åring (stort leende) om du valde
lite andra kläder. Jo, jo, det är säkert.” Det fanns inget att säga efter det.
I och för sig hade jag kunnat försöka ge mig på att förklara att jag inte har något
som helst intresse i att försöka se ut som någon knappt äldre än mina döttrar. Det
hade nog inte gått fram. Den där ”du duger som du är” kursen skulle inte ha
haft någon större nytta här. Jag skulle
också ha kunnat ge mig in på att förklara att jag är stolt för den jag är. Och
att jag aldrig skulle vilja ha mina senaste 20 år ogjorda. Könsmaktsordningen
är tillräckligt stabil för att en kvinna i tantiga kläder(?) ska behöva armbåga
sig fram för att komma någonstans. En 25-åring har det ännu tuffare. Jag kan
tänka mig att Maud Olofsson blev lika förvånad när Göran Persson (som vid den
tidpunkten ändå kunde betraktas som Sveriges drygaste gubbe) kommenterade
hennes vikt framför TV-kamerorna. Hela den förmiddagen hörde jag Madeleine
Albright i bakhuvudet.
Samma kväll på ett annat möte, i ett annat sammanhang, hände motsatsen. I den miljön hade jag tidigare stuckit ut hakan ordentligt, det hade börjat blåsa, nej storma, men den gemensamma lösningen var inom räckhåll. Där finns en klok kvinna med bred erfarenhet och förmodligen stark självkänsla, tillhörande ett stort samlingsparti på högerkanten. Vi stod framför kaffetermosen när hon sa till mig. ”Du vet, det här är din förtjänst. Vi hade aldrig varit här utan dig”.
Jag är full av beundran för kvinnor som hjälper och stöttar
varandra. Som vet att det inte alltid är så förbaskat lätt. Som vet att det
kostar på att vara kaxig, driva på det som man vet är rätt, inte ge upp. Och
att man vill ha lite credd för det ibland också.
Det kanske inte finns en särskild
plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, men livet på jorden blir
betydligt lättare i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar