Jag gjorde motstånd.

”Sverige har inte råd med fler invandrare. Vi har ju inte ens råd med pensioner till våra egna.” Kommentaren kom från en balanserad vit man i övre medelåldern, frisk och utan ekonomiska bekymmer. Och sedan följt av det obligatoriska ”Jag är ju ingen rasist”. Eftersom jag aldrig låter sådana kommentarer slinka förbi oemotsagda – hur less man än kan bli – så tog jag sats för att börja en diskussion. Den här gången behövde jag inte det, en 20-årig kvinna i närheten tog hela debatten på ett brilliant sätt. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av föreställningen. En annan kvinna, runt 18, väste till mig ”Jag fattar inte hur många äldre kan gå på den där SD-propagandan”.

 

Jag vet inte om äldre har ett större ansvar än yngre, men sannolikheten att de har känt eller träffat personer som var med i Tyskland på 30-talet är åtminstone större. När landet hade dålig ekonomi och skyhög arbetslöshet pekades små minoritetsgrupper ut som syndabockar för allt ont, och Hitler fick till slut stöd av 37 % av befolkningen i allmänt val. Jag är skiträdd för att samma sak ska hända här i Sverige. Retoriken är densamma här och nu som där och då. ”Allt är invandringens fel.” Att vi har problem med för stora klasser och lärarbrist i skolan, att förlossningsvården inte fungerar på ett säkert sätt, att sjuka människor inte får den vård de behöver och att många pensionärer – främst kvinnor – lever i fattigdom är inget vi accepterar i en välfärdsstad som Sverige. Men är det invandringens fel? Svaret är nej. Svaret är att vi betalar för lite i skatt. Alla skattesänkningar som den förra regeringen ägnade sig åt (och faktiskt lånade pengar för att finansiera) har urgröpt landets ekonomi. Idag betalar den som arbetar lika mycket skatt som hen kostar samhället. Det betyder att det inte finns något kvar att fördela. Så svaret är att vi måste minska arbetslösheten och betala mer skatt. Under förutsättning att vi fortfarande vill ha en gemensam, väl fungerande och allmänt finansierad välfärd.

 

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Från Syrien flyr familjer för sina liv, de flesta blir kvar i regionen. Jordanien har tagit emot 2 miljoner flyktingar. De som kommer till Europa och Sverige är en liten bråkdel. De som tar sig hela vägen till norr  är medelklassfamiljer med hus, bil och jobb som lämnat allt de har och hela sitt sociala sammanhang, för att rädda sina liv. Och de som kommer hit till Sverige har högre utbildning än vad vi svenskar i genomsnitt har. Självklart kostar flyktingmottagningen pengar, det vore tramsigt att påstå något annat. Men det är inte de här familjerna, eller de ensamkommande barnen, som är ansvariga för att vår fina välfärdsstat monterats ner, skattesänkning efter skattesänkning.

 

Jag träffade en kvinna i Tyresö centrum i veckan. Hon och hennes man var politiska flyktingar men har bott länge i Sverige. Deras barn är födda här, Sverige är deras land. Hon berättade för mig hur rädda hennes barn är, hur de hör stöveltrampet dåna allt högre. De läser om tyska nazister som pissar på oskyldiga små barn. Och de ser hur hatet växer också här. Hennes barn har noga lärt sig vad som hände i Tyskland på 30-talet och ser att exakt samma sak kan hända igen. Men den här gången kanske också i Sverige?

 

Nynazismen i Sverige har lärt sig läxan. Man har putsat fasaden och pratar ”så människor förstår”. Och att allt fler lyssnar och attraheras av den tillrättalagda retoriken, går att se i opinionsundersökningar. Det skrämmande är att så många väljer att inte se vad som ligger bakom, och vad nazisternas mål är. Och om inte människor ser likheten och vaknar till kan historien återupprepa sig. Jag är på allvar rädd att det händer, och det börjar här och nu. Sorteringen av människor utifrån hudfärg eller annat är livsfarlig.

 

Någon gång i framtiden kommer vi att ställas till svars för vad som händer nu. När mina barnbarn frågar mig vad som hände och vad jag gjorde, så ska jag säga ”Jag gjorde motstånd. Och det gjorde din mamma också.”