Jag får massor, därför vill jag också ge. Det handlar inte
bara om pengar, det handlar om vilket samhälle vi vill ha, idag och imorgon.
Det finns ändå några som Leif Östling, det har det nog
alltid funnits. Stenålders-Leif grabbade säkert åt sig det bästa av bytet, och
såg till att någon annan fick bära hem det. Men de allra flesta är inte som
Leif, för då hade vi inte haft en värld där majoriteten tillhör den grupp som
gärna hittar gemensamma lösningar och gör det tillsammans.
För ett tag sedan blev jag varse att bilen jag har, en
elhybrid, skulle passa Leif Östling som hand i handsken (han kör nog nyare och
dyrare bilar, men ändå). Om bilen har stått stilla för länge behöver jag
starthjälp, men jag får inte ge starthjälp till någon annan, det klarar
batteriet inte av. Vem utvecklar en sådan bil? Och tänk om alla skulle köra elhybrider,
hur skulle vi då kunna hjälpa varandra igång?
Att inte få hjälpa till kan faktiskt vara lika frustrerande
som det är för Leif att betala skatt. Jag känner många som inte får bli
blodgivare av olika anledningar, själv har jag blivit nekad flera gånger. Jag
skulle också vilja ha köksskåpen fulla av de där kaffemuggarna man får, för att
man faktiskt har hjälpt till.
Från tid till annan kommer uppmaningar att göra något enkelt
men konkret för att rädda livet på en annan människa, att anmäla sig till
Tobiasregistret. Genom att donera blodstamceller (vid en eventuell matchning)
kan man faktiskt hjälpa någon annan att bli fri från cancer. Stanna vid tanken
en stund. Om jag topsar mig i munnen hemma, skickar in det och sedan lyckas
matcha med någon. Då har jag möjlighet att faktiskt rädda livet på någon som
annars kommer att dö.
Jag fylldes av känslan av att kunna göra något stort, kanske
det största som går att göra, utan att det kostar mig något. Tyvärr mattades
känslan när jag insåg att jag var för gammal. Medelåldern på presumtiva
donatorer i Tobiasregistret behöver föryngras och nu behöver de fylla på med
personer under 35 år. Vi som är för gamla får nöja oss med att skänka en slant
för att arbetet ska kunna fortsätta.
Jag är så glad att jag bor i ett samhälle som präglas av
gemenskap och att hitta lösningar tillsammans. Där vi tar hand om varandra. Där
det inte spelar någon roll om du är rik eller fattig när du blir sjuk, du
kommer att få hjälp ändå.
Den som varken har lämnat blod, givit starthjälp med bilen,
eller anmält sig till Tobiasregistret kommer ändå att få hjälp när hen behöver
det. Istället hjälper hen till med något annat, höjer kanske sin röst för någon
som inte orkar i ett annat sammanhang. Eller åtminstone via skattsedeln, men utan
att böla som Leif.
Jag älskar den svenska samhällsmodellen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar