Jag gjorde motstånd.

”Sverige har inte råd med fler invandrare. Vi har ju inte ens råd med pensioner till våra egna.” Kommentaren kom från en balanserad vit man i övre medelåldern, frisk och utan ekonomiska bekymmer. Och sedan följt av det obligatoriska ”Jag är ju ingen rasist”. Eftersom jag aldrig låter sådana kommentarer slinka förbi oemotsagda – hur less man än kan bli – så tog jag sats för att börja en diskussion. Den här gången behövde jag inte det, en 20-årig kvinna i närheten tog hela debatten på ett brilliant sätt. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av föreställningen. En annan kvinna, runt 18, väste till mig ”Jag fattar inte hur många äldre kan gå på den där SD-propagandan”.

 

Jag vet inte om äldre har ett större ansvar än yngre, men sannolikheten att de har känt eller träffat personer som var med i Tyskland på 30-talet är åtminstone större. När landet hade dålig ekonomi och skyhög arbetslöshet pekades små minoritetsgrupper ut som syndabockar för allt ont, och Hitler fick till slut stöd av 37 % av befolkningen i allmänt val. Jag är skiträdd för att samma sak ska hända här i Sverige. Retoriken är densamma här och nu som där och då. ”Allt är invandringens fel.” Att vi har problem med för stora klasser och lärarbrist i skolan, att förlossningsvården inte fungerar på ett säkert sätt, att sjuka människor inte får den vård de behöver och att många pensionärer – främst kvinnor – lever i fattigdom är inget vi accepterar i en välfärdsstad som Sverige. Men är det invandringens fel? Svaret är nej. Svaret är att vi betalar för lite i skatt. Alla skattesänkningar som den förra regeringen ägnade sig åt (och faktiskt lånade pengar för att finansiera) har urgröpt landets ekonomi. Idag betalar den som arbetar lika mycket skatt som hen kostar samhället. Det betyder att det inte finns något kvar att fördela. Så svaret är att vi måste minska arbetslösheten och betala mer skatt. Under förutsättning att vi fortfarande vill ha en gemensam, väl fungerande och allmänt finansierad välfärd.

 

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Från Syrien flyr familjer för sina liv, de flesta blir kvar i regionen. Jordanien har tagit emot 2 miljoner flyktingar. De som kommer till Europa och Sverige är en liten bråkdel. De som tar sig hela vägen till norr  är medelklassfamiljer med hus, bil och jobb som lämnat allt de har och hela sitt sociala sammanhang, för att rädda sina liv. Och de som kommer hit till Sverige har högre utbildning än vad vi svenskar i genomsnitt har. Självklart kostar flyktingmottagningen pengar, det vore tramsigt att påstå något annat. Men det är inte de här familjerna, eller de ensamkommande barnen, som är ansvariga för att vår fina välfärdsstat monterats ner, skattesänkning efter skattesänkning.

 

Jag träffade en kvinna i Tyresö centrum i veckan. Hon och hennes man var politiska flyktingar men har bott länge i Sverige. Deras barn är födda här, Sverige är deras land. Hon berättade för mig hur rädda hennes barn är, hur de hör stöveltrampet dåna allt högre. De läser om tyska nazister som pissar på oskyldiga små barn. Och de ser hur hatet växer också här. Hennes barn har noga lärt sig vad som hände i Tyskland på 30-talet och ser att exakt samma sak kan hända igen. Men den här gången kanske också i Sverige?

 

Nynazismen i Sverige har lärt sig läxan. Man har putsat fasaden och pratar ”så människor förstår”. Och att allt fler lyssnar och attraheras av den tillrättalagda retoriken, går att se i opinionsundersökningar. Det skrämmande är att så många väljer att inte se vad som ligger bakom, och vad nazisternas mål är. Och om inte människor ser likheten och vaknar till kan historien återupprepa sig. Jag är på allvar rädd att det händer, och det börjar här och nu. Sorteringen av människor utifrån hudfärg eller annat är livsfarlig.

 

Någon gång i framtiden kommer vi att ställas till svars för vad som händer nu. När mina barnbarn frågar mig vad som hände och vad jag gjorde, så ska jag säga ”Jag gjorde motstånd. Och det gjorde din mamma också.”

Låt oss slippa "sommarminnen"

Idag började skolterminen i Tyresös skolor. Många barn har längtat och sett fram emot just idag. Endel hade svårt att somna igår, med väskan färdigpackad bredvid sängen och magen full av fjärilar.

Eftersom jag har tre barn så har jag fått möjligheten att vara med vid skolstarten många gånger. Det är alltid fint väder, barnen har blivit påtagligt större sedan i våras och luften är full av förväntan. Det är liksom konstant.

En annan sak som har varit konstant för mina barn, oavsett om de har gått i 1:an, 3:an eller 5:an, oavsett skola och oavsett vilken lärare de haft är första arbetsuppgiften de får. "Rita, skriv eller berätta om ditt sommarlov." Ibland uppmanas barnen också att ta med sig ett "sommarminne". Låt mig få förtydliga redan här att jag förstår den pedagogiska tanken, och den är säkert god. Lika säker som jag är på att de flesta - åtminstone yngre - barnen längtar till skolstarten, lika säker är jag på att några barn har svårt att sova kvällen innan av just den här anledningen.

Rädda barnen gör beräkningar på hur många barn som lever i barnfattigdom, och LO har tagit fram siffror på hur många familjer som aldrig har råd att åka på semester eller har tillgång till en sommarstuga. Oavsett vilka siffror man väljer att hänvisa till, så vet jag att många barn får ta konsekvenserna av att familjerna har det tufft ekonomiskt. I snitt är det flera barn i varje klass som lever i ekonomisk utsatthet.

Även om en skogspromenad i Tyrestaskogen, eller ett dopp i Albysjön kan vara nog så kul, så är det inte särskilt roligt att berätta om när ens klasskompisar har med sig resminnen från världens alla hörn. När ska de här barnen få en brejk? Skolan börjar med att några barn väljer att berätta att de har varit i Spanien fastän de i själva verket inte har lämnat kommungränsen på hela sommaren. Sedan har de en hel termin på sig att hitta på ursäkter till att inte gå på kalas, för att de vet att familjen inte har råd att köpa presenterna som förväntas.

Redan första skoldagen uppmanar läraren i yngsta dotterns klass att barnen ska ha med sig en frukt varje dag för att lunchen ligger så sent. Jag kommer osökt att tänka på en kille jag känner som hade det fattigt hemma. Han hade aldrig med sig varken frukt eller matsäck för de hade inte råd. En dag hade läraren tröttnat och läxade upp honom med att gå hem och säga till mamma att köpa apelsiner, för det är billigt. Skammen han kändre då lever kvar fortfarande, flera år senare.

Jag önskar att den första uppgiften i skolan istället kunde vara "Hitta på ett sommarlov till någon, vem som helst - rita och berätta". Det skulle nog bli roligare för de flesta. 

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor…

…som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright (fd amerikansk utrikesminister). Jag vet inte hur det är med den saken, men det är lika irriterande varje gång som en kvinna använder sig av klassiska manliga maktstruktursfasoner för att förminska andra kvinnor. Helt nyligen var jag med om det igen, men den här gången var det extra beklagligt, eftersom kvinnan i fråga har haft en högt uppsatt position i något som kan betraktas som en politisk feministorganisation till höger om mitten. Kvinnan (som jag inte tror att jag har något otalt med) och jag träffades en morgon framför en kaffetermos. Hälsningsleenden utbyts, en nick och kanske ett ”god morgon”. Sedan… ”Vilka damiga kläder du har nu för tiden.” (Hon kan ha sagt tantiga, jag är lite osäker. Men innebörden var glasklar.) Jag blev helt paff. Stum. Det kändes surrealistiskt, som att det inte hände på riktigt. Allvarligt, står hon här och kommenterar mitt utseende, när hon istället skulle kunna ha sagt något nedsättande om mina åsikter eller politiska gärningar? Om det nu fanns ett trängande behov av att säga något förolämpande. Jag svarade inte. För att bryta tystnaden, eller kanske för att försöka släta över den pinsamma stämning som höll på att ta form levererades nästa salva. ”Ja men alltså, du skulle ju kunna se mycket yngre ut. Du skulle ju kunna tas för en 25 åring (stort leende) om du valde lite andra kläder. Jo, jo, det är säkert.” Det fanns inget att säga efter det. I och för sig hade jag kunnat försöka ge mig på att förklara att jag inte har något som helst intresse i att försöka se ut som någon knappt äldre än mina döttrar. Det hade nog inte gått fram. Den där ”du duger som du är” kursen skulle inte ha haft någon större nytta här.  Jag skulle också ha kunnat ge mig in på att förklara att jag är stolt för den jag är. Och att jag aldrig skulle vilja ha mina senaste 20 år ogjorda. Könsmaktsordningen är tillräckligt stabil för att en kvinna i tantiga kläder(?) ska behöva armbåga sig fram för att komma någonstans. En 25-åring har det ännu tuffare. Jag kan tänka mig att Maud Olofsson blev lika förvånad när Göran Persson (som vid den tidpunkten ändå kunde betraktas som Sveriges drygaste gubbe) kommenterade hennes vikt framför TV-kamerorna. Hela den förmiddagen hörde jag Madeleine Albright i bakhuvudet.

Samma kväll på ett annat möte, i ett annat sammanhang, hände motsatsen. I den miljön hade jag tidigare stuckit ut hakan ordentligt, det hade börjat blåsa, nej storma, men den gemensamma lösningen var inom räckhåll. Där finns en klok kvinna med bred erfarenhet och förmodligen stark självkänsla, tillhörande ett stort samlingsparti på högerkanten. Vi stod framför kaffetermosen när hon sa till mig. ”Du vet, det här är din förtjänst. Vi hade aldrig varit här utan dig”.

Jag är full av beundran för kvinnor som hjälper och stöttar varandra. Som vet att det inte alltid är så förbaskat lätt. Som vet att det kostar på att vara kaxig, driva på det som man vet är rätt, inte ge upp. Och att man vill ha lite credd för det ibland också.

 

Det kanske inte finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, men livet på jorden blir betydligt lättare i alla fall.

Blåser det SL? Slakta några bussförare!

Jag kan inte annat än att tycka att SL – och ibland även deras upphandlade utförare – har smaklöst dåligt omdöme när det kommer till personalpolitik. Möjligen har det att göra med att gruppen som får utstå eländet är lätta att ersätta. Hur som helst lyser synen på medarbetarna igenom, allt som oftast.
Det värsta exemplet var nog i vintras. Minns ni när ett tåg på Saltsjöbanan skenade iväg, förbi bommarna vid slutstationen och rakt in i ett bostadshus? Det tog inte lång tid förrän man la skulden på en städerska. Trots att det lät fullkomligt osannolikt bekräftade man ut att hon skulle ha fått lust att busköra mitt i natten, tagit tåget och satt fart mot stoppet med livet som insats. Det fick givetvis medierna att spekulera i hennes mentala hälsa, medan hon kämpade för sitt liv på sjukhus. Det visade sig senare att hon var oskyldig, men först efter att bilden satt sig att hon var en galen kvinna med dödslängtan. Hur det har drabbat henne och hennes familj vet jag inte, men jag kan föreställa mig att det har varit ett helvete.
Trots den läxan fortsätter SL att skylla på sin – eller utförarna Nobina, Keolis och Arrivas – personal när det blåser. Eländet med reskassan, och felaktiga debiteringar, berodde enligt dem på att bussförarna inte förstod systemet. Det är möjligt att de inte gör, men varför skulle just bussförarna förstå systemet när ingen annan heller gör det. Kanske har några bussförare fått utbildning men inte alla. Jag har fått bekräftat av bussförare själva som säger att de fått information som är helt annorlunda och motsatt mot den information som lämnas av SL-center.
Det finns fler dåliga exempel, där scheman är så tighta att man inte ens får en kisspaus. Och det är bussförarna som hålls ansvariga för att tidtabellen inte hålls.
Nu i veckan ondgjorde sig SLs informationsansvarige för bussförare som vägrade släppa på rullstolsburna passagerare. Det hon sa mellan raderna var att ”vi har utbildat dem, men de förstår inte eller är lata”. Självklart är vi många som förfäras över att de som redan har svårare att ta sig fram blir kvarlämnade på trottoaren. Men innan man hänger ut bussförarna som ointelligenta och bekväma kanske man kan börja med att ställa sig frågan varför.
Sanningen är att många – förmodligen de flesta – hållplatserna inte är tillgänglighetsanpassade. Busschaufförerna, som förvisso fått utbildning, berättar att både hållplatserna och ramperna måste förbättras. Och att få på en rullstol på bussen ofta kräver riktigt tunga lyft, som alla inte orkar.
Slutsatsen för min del blir att det krävs tillgänglighetsanpassning, resurser och verktyg för att rullstolsburna ska kunna åka buss. Det är dyrt. Och när pengarna inte finns är det lättare att skylla på dumma och lata bussförare. Klassisk härskarteknik och urdåligt ledarskap.
Vem f-n vill vara busschaufför när man ska bära hundhuvudet för allt elände SL hittar på?

Du räknar uselt, Göran!

Min dotter började första klass igår. Det är stort – längtan och spänningen har varit enorm. Kvällen innan kunde hon inte somna, och igår vaknade hon alldeles för tidigt av allt pirr. Utrustad med ryggsäck innehållande vattenmugg och nytt pennskrin gick hon stolt iväg i morse till den första riktiga skoldagen. Jag hoppas att det kommer gå bra för henne. Och för hennes andra 26 klasskamrater…

De är alltså 27 barn i klassen! Läraren – hur duktig hon än är – kommer aldrig att ha mycket tid för varje elev. Hur många hinner man egentligen se? Och det är inga enorma lokalutrymmen vi pratar om heller. Vilken vuxen skulle trivas i den arbetsmiljön? Det är inte helt osannolikt att kontorsrum för vuxna skulle dömas ut av arbetsmiljöverket om de motsvarade miljön som skoleleverna förväntas lära och prestera i. 

Det här är tyvärr ingen nyhet. Barngrupperna i Tyresö är större än i resten av landet. I vårt budgetalternativ belyste vi Socialdemokrater problemet och presenterade ett antal förslag på hur man skulle kunna vända utvecklingen och minska barngrupperna i både förskolan och skolan i Tyresö. Tyvärr blev vi inte helt oväntat nerröstade av den borgerliga alliansen. En moderat ledamot var så provocerad av idén att ta pengar från central administration och lägga på skolorna att hon kallade det för ”gallimattias”. 

Idag låter jag mig provoceras av Göran Hägglund (partiledare för KD) i Svenska Dagbladet. Han säger sig vilja minska barngrupperna i förskolan, och det är givetvis välkommet. Sedan berättar han hur det ska gå till, och då inser man snabbt att det som vanligt pratas mycket, men att det inte kommer att hända något. Matematiken är följande: Höj maxtaxan med 100 kr för första barnet, 67 kr för andra och 33 kr för tredje barnet. I genomsnitt går det 17 barn per förskolegrupp i landet. Ponera att ingen av dessa har syskon (osannolikt), då kan avgiften (under förutsättning att alla familjer tjänar minst 42000 kr per månad - osannolikt) öka intäkterna med maximalt 100 kr per barn, totalt 1700 kronor. Mer sannolikt skulle det röra sig om ca 1100 kronor för förskolegruppen. Kommunen ska dubbla, och staten ytterligare dubbla, vilket då blir 4400 kronor i högre intäkter. Det ska alltså räcka till att minska förskolegruppen från 17 till 16 barn (det räcker ju med ett barn mindre för att gruppen ska ha minskat enligt KDs definition). Kostnaden per barn måste alltså vara 4400 kr per månad om pengarna ska räcka för att minska barngrupperna. Det ger en genomsnittlig kostnad per förskolebarn på 52800 kronor per år. Den som någon gång ägnat sig åt kommunal ekonomi vet att det inte ens är hälften av den egentliga årliga kostnaden för ett förskolebarn. Apropå dåliga matematikkunskaper i skolan…

Redan tidigare har KD deklarerat att de vill minska grupperna på förskolan genom att det ska vara dyrare att vara där längre tid, alltså på morgonen eller kvällen. Det kommer inte att leda till något annat än att ytterligare fördyra för de som har behov av barnomsorg många timmar. Vi pratar då om ensamstående, eller de med lägst lön. (Dåliga arbetstider och låg lön hänger ofta ihop.) I områden där mer välbärgade familjer bor finns det inte särskilt många barn kvar på förskolan efter 16:30. Den avgiftshöjningen skulle alltså de med högre inkomster slippa.

KDs politik bidrar till att cementera segregation, ojämställdhet och utanförskap. Göran Hägglund är inte nöjd med att ha fått igenom en hemmafrureform som han kallar vårdnadsbidrag. Hans vilja att desarmera förskolan är också så uppenbar att KD lika gärna kan säga det rätt ut: Håll barnen hemma från förskolan - kvinnans plats är i hemmet.

”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.”

Svenskar är de européer som går mest sällan till doktorn; 2,9 läkarbesök per år. Jag har alltid legat långt under det snittet, och får vara tacksam för det. Men nu har det alltså hänt, och vad jag har fått reda på är så skrämmande att jag måste berätta om det.

Jag drar mig alltså för att gå till vårdcentralen. Inte på något sätt för att det skulle vara dåligt där – tvärt om. De gånger jag gått dit (oftast med barnen, men de är också för friska för att det ska vara särskilt frekvent) så har jag träffat fantastiska läkare. De är duktiga och har jobbat där länge. Vårdcentralen vi tillhör har faktiskt de mest nöjda patienterna i länet.

Jag har dessvärre en föreställning om att vårdcentraler kryllar av människor som lider av åkommor som inom kort går över av sig själva. Och jag vill inte vara en av dem. Alltså förvånade jag mig själv i fredags genom att ringa och boka en läkartid för att det susade i ena örat. Jag förstod att det går över av sig själv, men jag höll på att bli tokig. Lite tinnitus har jag hela tiden, men nu var det fråga om en motorbåt på långt avstånd i vänster öra som gjorde vardagen outhärdlig. Jag har aldrig haft en vaxpropp, men ställde diagnosen på mig själv och bokade tiden för att få den borttagen, (eftersom dotterns öronläkare berättat för många år sedan att man inte ska göra sådant själv).  

 Jag fick tid samma dag, och läkaren konstaterade ganska snart att där inte fanns någon vaxpropp. Däremot fick jag lämna några prover och svara på hundra frågor, och fick en ny läkartid på måndagen och remiss om fler prover.

 ”Du är faktiskt mycket intressant. Tyvärr.” sa han. En fantastisk komplimang, dessvärre bara akademisk. Jag tyckte ärligt talat lite synd om honom, att en medelålders person som i övrigt känner sig kärnfrisk, ska vara hans mest intressanta patient den dagen.

På måndagen berättade han att han hade funderat på mitt fall under helgen. Och att han skulle remittera till ännu fler prover. Hittills hade inget av detta har gjort mig nervös eller fått mig att känna oro. Däremot det han sa sedan, det har gjort mig både orolig och rent av chockad.

Läkaren på vårdcentralen intill de lummiga villakvarteren berättade att han kunde beställa de prover han tyckte sig behöva eftersom vårdcentralen gick så bra. Ett av de bästa resultaten inom landstinget faktiskt. Han berättade att om vårdcentralen inte hade gått lika bra, eller om han hade jobbat på en annan vårdcentral skulle han få kritik för att ha beställt för många prover.

Jag blev stum. För att försäkra mig om att jag hade förstått rätt ställde jag en kontrollfråga. Läkaren hade inte gissat sig till att jag var intresserad utifrån ett samhällsperspektiv. Och han hade förmodligen inte bott här tillräckligt länge för att ha lärt känna viljan och insikten hos många svenskar i det sunda att solidariskt finansiera sjukvård till den som bäst behöver den. Han hade kanske rentav flyttat hit sedan Filippa Reinfeldt blev sjukvårdslandstingsråd. Han hade förmodligen sett effekterna av det ersättningssystem som gynnat vårdcentralen på Stureplan och missgynnat vårdcentralen i Akalla. Kanske trodde han att jag inte alls brydde mig om orättvisor. Han svarade mig att jag inte alls behövde oroa mig, jag tillhörde ju den här vårdcentralen med det goda resultatet, och han hade möjlighet att beställa alla prover som var intressanta ur ett akademiskt perspektiv.

Jag tror att jag genom den här läkaren har fått en liten inblick i sanningen. Hur det egentligen fungerar, men som ingen pratar om. Hur ojämlik vården håller på att bli. Jag kan inte tänka mig Filippa Reinfeldt vågar säga rakt ut att hon är nöjd med ett system som inte bara skiljer på vilken vård vi kan förvänta oss utifrån var i landet vi bor, utan också i vilken kommun, och  var i kommunen vi bor.

Om jag inte hade flyttat för åtta år sedan hade jag tillhört en annan vårdcentral. Vad hade hänt om jag gick dit i fredags? Den vårdcentralen har sämre ekonomi. Vad säger chefen där när läkarna vill beställa prover utan att VETA innan om proverna är nödvändiga? Kanske hade jag blivit hemskickad med medicinen som för visso hjälper mot öronsus, men som primärt är ämnat mot depressioner? Det känns helt plötsligt ganska sannolikt.

Den här nya kunskapen om hur läkarna på en vårdcentral får arbeta skrämmer mig. Klyftorna ökar överallt i samhället, ojämlikheten breder ut sig. Det är alltså inte en självklarhet att vi alla får den vård vi behöver oavsett var vi bor. Det är en politisk vilja att det ska se ut såhär, eftersom ersättningssystemen utformas utifrån politiska idéer och värderingar. Idag håller den politiska majoriteten i landstinget på att utforma ett samhälle där några är lite mer värda än andra. Där några har lite större rätt än andra. Det är betydligt mer obehagligt än att det susar i örat.

Vitsippor och budgetarbete

Äntligen. Tussilago, videknoppar, upptinat hundbajs, vitsippor, grus, blåsippor, pollen, fågelkvitter, rinnande näsor, grannar som eldar blöta löv, scilla. Efter den längsta vinter jag kan minnas så kom hela våren samtidigt.

I Tyresö har vi sedan några år flyttat kommunfullmäktiges (KF) budgetsammanträde till juni, vilket innebär att våren också är fylld av budgetarbete. Vilken verksamhet ska prioriteras, och vilken ska få stryka på foten? Vi socialdemokrater har suttit i opposition lite för länge, det är dags att ta över snart. Under tiden levererar vi ”skuggbudgetar” varje år. Det betyder att vi visar vad vi skulle prioritera i det läge att det blir ett maktskifte. Det gör att väljarna kan ta ställning till vilken politik man föredrar även mellan valen.

Jag fick frågan nyligen om det inte känns meningslöst, eftersom vi ändå inte får igenom några av våra förslag. Och det är riktigt – i juni kommer alla våra förslag att röstas ner. Men vad som många inte vet är att de genomförs ändå, åtminstone besparingarna. Sakta men säkert. En i taget. Lite i smyg sådär.

Den som vill följa budgetprocessen kan gärna komma till KF den 12 juni och lyssna. Du kommer att få höra oss berätta vilka satsningar som är viktiga och också vilka besparingar vi gör för att finansiera satsningarna. Du kommer att få höra hur majoriteten raljerar över våra ”fluffbesparingar”. Senare under året genomförs ändå många av dessa besparingar. Sakta men säkert. En i taget. Tyvärr genomförs däremot inte våra satsningar i samma omfattning.

Kanske tror du inte att det är så det fungerar? Hela det här resonemanget kan enkelt bevisas genom empiriska studier. Bläddra gärna upp våra tidigare budgetar (allt finns på kommunens hemsida under Insyn), den senaste finns här. Titta sedan på vilka besparingar vi föreslår. Och titta sedan på vilka som är genomförda. Det kommer lätt gå att hitta ett tydligt samband. År efter år. Det enda som egentligen är förvånande är varför majoriteten envisas med att raljera över besparingarna i första ledet.

Just nu sitter vi och skriver på en alternativ kommunbudget. Och vi gör det alltså inte i onödan, förslagen genomförs ju, efter att ha ”legat till sig” och blivit majoritetens förslag. Jag kan acceptera det. Men det hade varit mycket roligare, och bättre för tyresöborna, om de hade tagit våra satsningar och tydliga fokus på arbete och utbildning, skola och förskola istället.

Men, så länge får jag glädja mig åt att våren fullkomligt exploderar. Och konstaterar att allt är sig likt. Allt återkommer.